Att lära sig en sång

Hur kan det komma sig att en sång kan låta och fängsla så olika beroende på var i livet man befinner sig? Blockflöjtsgruppen skulle spela en sång på en skolavslutning när jag var runt 10 år. Jag fick inte till det. Jag vill minnas att jag försökte rätt intensivt. Men i efterhand förstår jag att det var motivationen som brast. Ingen lyckades motivera eller visa mig värdet av att kunna spela sången.

Jag behöll blockflöjten efter att jag slutade spela och något år senare tog jag upp den igen. Kom att tänka på sången som jag hade försökt lära mig spela. Jag hade hört den i något annat sammanhang än i blockflöjtandet och rent utav gillat melodin. Jag började blåsa i flöjten, hade melodin i huvudet och för första gången framförde jag nu melodin genom flöjten.

Samma sak hände några år senare. Då spelade jag valthorn. Jag spelade i en liten blåsorkester i kommunala musikskolans regi. Vi skulle spela en melodi och återigen var det en melodi som inte ville in i mitt huvud. Jag slutade snart spela valthorn.

Många år senare dök melodin upp i kursverksamheten. Ungefär samtidigt hade jag också med den på ett trubadur-jobb jag hade. Sången var betydligt mer spännande nu. När jag uppmärksammade detta tänkte jag tilbaka på blockflöjten.

För att sätta allt i perspektiv så har jag tagit upp sången i ett coverband jag spelar i och det var verkligen en fullträff. Från att ha varit en tråkig sång som några finniga barn i en blåsorkester spelat så är det nu en rocklåt med massa energi.

Ytterligare några år senare hade jag tackat ja till att spela visa av Evert Taube till ett arrangemang. Det var ingen jätteovanlig visa, men tillräckligt ovanlig för att jag aldrig hade hört den. Jag skulle på kort tid både lära mig en ny sång och lära mig att framföra den så att den skulle bli en smula trevlig att lyssna på. Jag framförde sången och ingen har kommit fram och klagat efteråt. Detta trots att jag själv tyckte sången var lite krystad.

Idag kan jag sången utantill och det är en av mina favoritsånger av Taube.

Jag tänkte på följt och valthorn. Hur skulle jag uppleva sången i framtiden? Hade jag möjligen undanröjt ett mentalt hinder genom att bara veta att det fanns där? Eller behöver en sång vara en smula tråkig innan den blir spännande?

Jag stöter på dom här funderingarna när jag håller undervisning. Vad gör att en elev inte tänder till? Presenterar jag sånger som eleven inte går igång på? Hur kan jag få en elev att ge sången en chans?

Härom dagen blev det väldigt tydligt. Ett par elever jag har, befinner sig i gränslandet till om detta med ukulele verkligen är kul och inspirerande. Jag har väntat på den där ukulelefrälsningen som jag ofta ser. Härom dagen kom den. Jag hade presenterat ett par sånger som ingen kände jättestarkt för. Då valde jag att gå tillbaka till en av de allra första sångerna som dom spelat hos mig. En sång dom hade spelat med så där lagom entusiasm. Den här gången spelade vi och sjöng så jag trodde taket skulle lyfta i kursrummet. Eleverna var som euforiska efteråt.

Jag vet inte om jag har något direkt andemening, moralkaka eller knorr på det jag berättat. Men jag hopps att jag kunnat berätta något om vilka processer som försiggår i huvudet när vi lär oss saker.

Spela en halvtråkig sång idag. Låt den vila i någon vecka eller månad. Ta upp den igen och det finns en chans att den upplevs som en helt ny och roligare sång.

Nyhetsbrev popup

Kontakt

HAR DU SPØRSMÅL ? 
Kurs: 
+47 92856729
kurs@nordiskukulele.no
Butikk::
+47 92661120
salg@nordiskukulele.no

Vårt nyhetsbrev

Registrer deg for å motta nyheter om våre kurs og ukuleler. Vi deler ikke adressen med noen andre.

nyheter på epost

Epost:

Fornavn:

Etternavn:


Sosiale medier

 

 

Facebook

Twitter    Instagram